Det är lätt att glömma bort det andra barnets framfart i livet när storasyster driver på och knycker mycket strålkastarljus men lillebrors utveckling är väl den som nu frodas mest. Han har lärt sig alla bokstäver, han busar och leker med stortjejerna på allas villkor och ibland när T är på sitt mest okontrollerade humör blir han lekkamrat åt grannen. Helst cyklar han runt, runt, skulle gärna vilja att det skulle gå lite fortare men har fortfarande vett och tar sig väldigt sällan vatten över huvudet. Han älskar att höra bok, så pass mycket att han gärna lyssnar på långa kapitelböcker mellan springpassen.
Till kvällen tar det ungefär 2 minuter att somna men först vill han gärna höra "tusen, tusen stråla ock" (Nu tändas tusen juleljus) och "det strålar" (en stjärna). Själv är jag hyfsat less på julmusiken men önskelåtar är ju alltid önskelåtar och måste slaviskt följas. Han har dessutom plötsligt lärt sig texterna till ett trettiotal nya sånger och jag vet inte som vanligt inte hur det har gått till.
Får han önska mat blir det alltid mormors palt eller någon gång pizza. Godisgris ut i fingerspetsarna och äter det som bjuds, även om det råkar vara såna där äckliga spritfyllda chokladbitar. Rena hälsofreaket alltså.
Han älskar att gosa och får nästan aldrig nog av att pussas och kramas. De morgnar han smyger in i vårt sovrum ligger han nära och stryker på mig och vill att jag ska hålla honom i handen samtidigt som han försöker ligga så nära som möjligt.
När han blir tillsagd på skarpen blir han mycket ledsen och tittar skamset ner i marken medan vanliga tillsägningar inte biter alls utan mest clownas bort. Återkommande svar just nu är "jag olkal inte" och "aldlig i livet" och jag kan inte vara arg på honom mer än två sekunder för att jag måste äta upp hela pojken för att han är så fin och rolig, även när han är arg. Jag älskar att han inte kan säga R utan säger L i stället och då han är mycket verbal och många gånger uttrycker sig utförligt kring det mesta låter det ibland så bedårande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Under middagen då vi går igenom dagens "bästa och sämsta" kan han inte riktigt skilja på de två vilket leder till många sköna leenden från storasyster som faktiskt tycker att han är jätterolig och världens bästa och ger massa kärlek till sin lillebror. De leker så fantastiskt bra mest hela tiden (mellan de små attackerna av bråk) och skrattar så de kiknar och inte kan sluta flera gånger om dagen.
Vilken kille, va!?
måndagen den 21:e maj 2012
söndagen den 20:e maj 2012
Cykelsugen
Efter dagens ihärdiga regn kastade vi oss ut så fort det sprack upp vid middagstid för att just äta middag ute. Familjen får små, ständiga nervsammanbrott (och måhända hörselskador) av att springa på varann inomhus en hel dag; vi behöver alla rastas.
Mitt i allt utepyssel säger T plötsligt:
"-Nu är jag sugen pappa, nu vill jag lära mig cykla." så idag blev första gången hon frivilligt satte sig på cykeln för att öva en liten stund. Jag känner mig full av förhoppning, har länge sett fram emot att kunna cykla iväg på små utflykter men hon har vägrat i sten, "ska ALDRIG lära sig". Hon har vägrat prata om cykling, vägrat sätta sig på cykeln, vägrat cykla trots stödhjul och hellre gått än att kompromissa om sin förutbestämda anticykelhållpunkt.
Innan den korta övningsstunden var över hann hon till och med säga att hon skulle öva en stund varje dag den här veckan. Jag kanske inte köper den visionen rakt av men det känns kul att hon för en stund faktiskt kände att hon VILLE.
Men det här barnet kan min egna starka vilja kasta sig i en grund, kall bäck någonstans i ödemarken i jämförelse med hennes. Det trodde man aldrig.
Mitt i allt utepyssel säger T plötsligt:
"-Nu är jag sugen pappa, nu vill jag lära mig cykla." så idag blev första gången hon frivilligt satte sig på cykeln för att öva en liten stund. Jag känner mig full av förhoppning, har länge sett fram emot att kunna cykla iväg på små utflykter men hon har vägrat i sten, "ska ALDRIG lära sig". Hon har vägrat prata om cykling, vägrat sätta sig på cykeln, vägrat cykla trots stödhjul och hellre gått än att kompromissa om sin förutbestämda anticykelhållpunkt.
Innan den korta övningsstunden var över hann hon till och med säga att hon skulle öva en stund varje dag den här veckan. Jag kanske inte köper den visionen rakt av men det känns kul att hon för en stund faktiskt kände att hon VILLE.
Men det här barnet kan min egna starka vilja kasta sig i en grund, kall bäck någonstans i ödemarken i jämförelse med hennes. Det trodde man aldrig.
lördagen den 28:e april 2012
Dagens roliga 5-åring
- Titta mamma vilka fina hundar.
- Mm, ja, det där är en sort som heter collie.
- Jaha, tror du att det kan vara för att de ser så bra?
Sen vid köksbordet. Klockan är tio i sex och vi ska hinna duscha och äta frukt innan Bolibompa. Hon känner att hon har lite bråttom och frågar mig vad klockan är. Jag svarar att den är tio i.
- Det är ju tio varv med långa visaren.
- Ja, det stämmer.
- Men mamma, nu kan jag nästan allt om tid!
Vid frukost var hon mycket varm och fin mot sin lillebror och försäkrade honom om att han är hennes bästa kompis "Men allvarligt alltså M, du ÄR min bästa kompis!" och att de inte kunde koncentrera sig på maten för att de skrattade så mycket så fort de tittade på varandra.
I dag en mestadels glad och lättkommunicerad dag, igår hemskt mycket sexåring som förskoleuttröttad smällde i dörrar och skrek. Aldrig stiltje, alltid åtminstone kuling. Mycket att lära för oss alla. Nu lördagsfilm och ett glas cider. Trevlig helg!
- Mm, ja, det där är en sort som heter collie.
- Jaha, tror du att det kan vara för att de ser så bra?
Sen vid köksbordet. Klockan är tio i sex och vi ska hinna duscha och äta frukt innan Bolibompa. Hon känner att hon har lite bråttom och frågar mig vad klockan är. Jag svarar att den är tio i.
- Det är ju tio varv med långa visaren.
- Ja, det stämmer.
- Men mamma, nu kan jag nästan allt om tid!
Vid frukost var hon mycket varm och fin mot sin lillebror och försäkrade honom om att han är hennes bästa kompis "Men allvarligt alltså M, du ÄR min bästa kompis!" och att de inte kunde koncentrera sig på maten för att de skrattade så mycket så fort de tittade på varandra.
I dag en mestadels glad och lättkommunicerad dag, igår hemskt mycket sexåring som förskoleuttröttad smällde i dörrar och skrek. Aldrig stiltje, alltid åtminstone kuling. Mycket att lära för oss alla. Nu lördagsfilm och ett glas cider. Trevlig helg!
söndagen den 1:e april 2012
Till insikt
Tiden är knapp. Sjukt fullt upp på jobbet; det här med att vara researrangör har helt klart både för- och nackdelar inbakat i arbetsbeskrivningen. Mitt i allt roddande insåg jag att jag varken har svala kläder eller bikini att ta till om vi får en favorit i repris och hamnar på övre sidan 40-strecket. Nätshopping nästa alltså. Något snopet att inse att det mesta inte kommer förrän i maj, långt efter att vi kommit hem igen.
Nu måste jag dessutom ta tag i röjning av barnens garderober. De växer så att varken jag eller kläderna hinner med och här hemma råder (som vanligt) allmänt kaos . Bara att ta tag och bita i och bocka av ett nödvändigt ont på listan. Roligare än att jobba men betydligt tråkigare än att lägga sig i soffan och läsa bok.
Nu måste jag dessutom ta tag i röjning av barnens garderober. De växer så att varken jag eller kläderna hinner med och här hemma råder (som vanligt) allmänt kaos . Bara att ta tag och bita i och bocka av ett nödvändigt ont på listan. Roligare än att jobba men betydligt tråkigare än att lägga sig i soffan och läsa bok.
söndagen den 18:e mars 2012
Hela registret
Vi lever livet fort som vanligt. Hinner inte riktigt med i raden av annat trots att det finns mycket jag vill komma ihåg från Just Nu.
Vårtröttheten har också slagit till med sin fulla kraft vilket gör att jag inte riktigt har samma antal timmar att spela med om kvällarna. Mycket begränsande och frustrerande när man vill hinna så mycket MER.
Både 5-åringen och 3-åringen pendlar i breda register där bra är fantastiskt bra och dåligt långt ner i lervällingen.
Ibland klurar vi, som i bilen häromdagen då T frågar:
-Åker vi rakt fram nu mamma?
-Ja-a.
-Näej, inte riktigt va? Vägen lutar ju alltid lite grann för jorden är ju rund, du vet ju jordklotet!?
Sen skrattar vi. M konstaterar:
-Idag har jag inte växtvärk i snoppen mamma.
I nästa andetag har han hoppat en gång för mycket, åt fel håll, och skrapat upp sig lite samt fått näsblod när han landar i vedkorgen i stället för bland kuddarna. Pojken som inte vet hur man går utan alltid måste springa.
Och så på det testas tålamodet fullt ut då 5-åringen släpps en sekund snabbare än hon var beredd på i lekparkens linbana och går från att ha varit på strålande humör till dess absoluta motsats:
-Jag hatar dig elaka mamma. Jag tänker flytta!!
Bråk hela vägen hem. Skrik, gråt och samma budskap på repeat. Ilska, tårar och avgrundsvrål för en detalj som gick fel (som jag knappt förstår).
Hon stannar plötsligt upp på vägen och säger:
-Nej mamma! Nu har jag bestämt. Jag lämnar tillbaka dig till mormor och morfar!
(Och jag bara ytterst pedagogiskt, med aningen svårt att hålla mig för skratt trots situationen, svarar:
-Ooh, så lugnt och skönt jag ska få det där! När flyttar jag?)
Skratt, bråk och dråpligheter insprängda i ett fullspäckat schema gör det svårt att hinna annat än just bara det. Men våren är nästan här och snart gör ljuset mig pigg i stället för trött och då jäklar blir det åka av!
Vårtröttheten har också slagit till med sin fulla kraft vilket gör att jag inte riktigt har samma antal timmar att spela med om kvällarna. Mycket begränsande och frustrerande när man vill hinna så mycket MER.
Både 5-åringen och 3-åringen pendlar i breda register där bra är fantastiskt bra och dåligt långt ner i lervällingen.
Ibland klurar vi, som i bilen häromdagen då T frågar:
-Åker vi rakt fram nu mamma?
-Ja-a.
-Näej, inte riktigt va? Vägen lutar ju alltid lite grann för jorden är ju rund, du vet ju jordklotet!?
Sen skrattar vi. M konstaterar:
-Idag har jag inte växtvärk i snoppen mamma.
I nästa andetag har han hoppat en gång för mycket, åt fel håll, och skrapat upp sig lite samt fått näsblod när han landar i vedkorgen i stället för bland kuddarna. Pojken som inte vet hur man går utan alltid måste springa.
Och så på det testas tålamodet fullt ut då 5-åringen släpps en sekund snabbare än hon var beredd på i lekparkens linbana och går från att ha varit på strålande humör till dess absoluta motsats:
-Jag hatar dig elaka mamma. Jag tänker flytta!!
Bråk hela vägen hem. Skrik, gråt och samma budskap på repeat. Ilska, tårar och avgrundsvrål för en detalj som gick fel (som jag knappt förstår).
Hon stannar plötsligt upp på vägen och säger:
-Nej mamma! Nu har jag bestämt. Jag lämnar tillbaka dig till mormor och morfar!
(Och jag bara ytterst pedagogiskt, med aningen svårt att hålla mig för skratt trots situationen, svarar:
-Ooh, så lugnt och skönt jag ska få det där! När flyttar jag?)
Skratt, bråk och dråpligheter insprängda i ett fullspäckat schema gör det svårt att hinna annat än just bara det. Men våren är nästan här och snart gör ljuset mig pigg i stället för trött och då jäklar blir det åka av!
onsdagen den 7:e mars 2012
Tävla om sportbralls!
Dösliten och döglad åt veckovila så försöker jag peppa mig lite extra inför vårens stundande löparrundor i skogen genom att tävla om såna här snygga:
Jag behöver verkligen peppen just nu för jag känner mig TRÖTT och det är MYCKET snö kvar innan barmark... Hoppas!
Jag behöver verkligen peppen just nu för jag känner mig TRÖTT och det är MYCKET snö kvar innan barmark... Hoppas!
lördagen den 18:e februari 2012
Sammanfattning av en halvhelg.
Hemskt länge sen nu. Efter en vecka med sjukt/a barn är vi mycket nöjda över att halvfriska kunna bygga lego utan feberhängiga ögon och med god aptit fika hembakade såna här:
tisdagen den 3:e januari 2012
Dagens underhållning
Matbordssången idag kom att bli:
Uppå snippabacken, uppå snippabacken har jag min vän...
Efter det byggdes det en råttfälla när jag och mannen rev ett källarförråd och strax därefter pratade vi kompismoral (varför man inte kan säga "nu vill jag att du åker hem" eller varför det inte passar sig att bestämma sig för att gå ut när kompisen inte är så sugen) och varför det är fel att slå och hota sina föräldrar för att de ibland vill säga nej till saker man inte får göra när man är fem.
Fullt upp alltså.
Uppå snippabacken, uppå snippabacken har jag min vän...
Efter det byggdes det en råttfälla när jag och mannen rev ett källarförråd och strax därefter pratade vi kompismoral (varför man inte kan säga "nu vill jag att du åker hem" eller varför det inte passar sig att bestämma sig för att gå ut när kompisen inte är så sugen) och varför det är fel att slå och hota sina föräldrar för att de ibland vill säga nej till saker man inte får göra när man är fem.
Fullt upp alltså.
söndagen den 1:e januari 2012
2011
Med samma kategorier som i fjol har det så blivit dags för detta års sammanfattning. (Som jag nu en bit in i februari ser att jag missat att publicera. Det blir ett hektiskt år!) Ännu ett år att minnas i raden men ett lite extra minnesvärt och lättgående sådant. Ett guldår helt enkelt och jag förväntar mig nu inget mindre av 2012.
Årets happening:
Åh, jag vet inte riktigt men en av de finaste kanske ändå får bli mitt och mannens 10-årsjubileum. Vi har haft ett fantastiskt bra och samspelt år och vissa dagar känner jag mig fortfarande lika kär som för 10 år sedan. Fint att vi valde så bra efter det där första nervösa mötet i december 2001!
Årets beslut:
Att det var kökets tur att ansikts- och skelettlyftas. Livskvalitet på vardagsnivå att ha ett fungerande matlagarställe som dessutom är pastelligt och snyggt. Halleluja!
Årets insikt:
Jodå. Jag blir bara bättre med åren. OCH. Fyfasen så mycket man hinner när man har småbarn.
Årets materialist:
Vi har drömt och spånat om bastu; huruvida vi skulle kunna få till något bra av den sovstuga vi har stående på gården eller om vi skulle bli tvungna att hitta ett alternativ. Plötsligt så har min pappa hittat ett fullgott exemplar till oslagbart pris som blivit hitfraktad precis innan årsskiftet. En del jobb kvarstår men så fort vi hinner och har lust så hamnar den på sin plats vid vattnet och lovar mången fin bastubadarstund framöver. Lätt bästa köpet.
Årets besvikelse:
Måste nog en del av tänket och fasonerna på min arbetsplats ha stått för. När saker inte fungerar som de ska, är ineffektiva och dessutom inte jämställda för fem öre så vill jag gärna ändra det finstilta i kontraktet. Jag älskar mitt jobb men många tankar har detta till trots ägnats åt att fundera på alternativa yrkesbanor. Ordning i leden, tack.
Årets resa:
Jamen, jag och kollegan fick ju, efter många timmars förberedande arbete, pengar för att kursa utomlands och det var berikande värre; både ur vänskapssynpunkt och å yrkets vägnar. Den smått magiska atmosfären i staden bidrog den också. Det uppföljande samtalet med bidragsgivaren var dock inte lika angenämt så ska man nu jämföra och utse en årets resevinnare så måste det nog ändå bli Mallis med familjen och de goda vännerna i maj. Halvfint väder har inte så stor betydelse när man är i gott sällskap och barnen är nöjda med det eviga poolguppandet även i mulet väder. En kaotisk busstripp till Palma står för några minuspoäng men totalt sett så var det en veckas fullkomligt njut. Matbuffén var inte av denna världen, barnen var glada och underhållna och de vuxna läste och drack nåt glas rött i den spanska försommarkvällen. Bäst av allt: semestern började nästan direkt efter att vi återvänt. Bästa, bästa.
Årets bok:
Hinner fortfarande inte läsa en tusendel så mycket som mitt forna jag gjorde men några böcker hann det i alla fall bli och en av de böcker jag tyckte mycket, mycket, mycket om var The Help om vänskap och revolt i den amerikanska, segregerade södern.
Årets idé:
Lite samma som förra årets: julfirande ihop med allihop i slalombacken med tjocka släkten. Det blir nog sista gången det händer så vi passade på att äta lite extra mycket för säkerhets skull.
Årets projekt:
Köket. Verkligen alltså. Köket. Vi har ett nu. Som funkar. Där man kan laga mat och stå två personer bredvid varandra. Inga klinkers och halvcentimetersfogar så långt ögat når. Sammanlagd ledighet: åtta veckor och med vårt eget samt föräldrarnas slit så klarade vi oss hela vägen in i mål innan jobbet började om. Mycket återstår i anslutning men vi har ett kök som är snyggt och bra och praktiskt. Känns fortfarande smått overkligt och en sak är säker; inget kaffe har någonsin smakat så gott som i VÅRT EGNA kök. Matlagning har blivit roligt igen!
Årets värsta:
På personliga planet - inte så mycket förutom vissa elefantklantigheter på mitt jobb men i världen desto värre. Alla barn på Afrikas Horn som inte får mat, Utöya-massakern och sossarnas alla missöden. Snart går väl Sverigedemokraterna om i statistiken.
Årets obegripliga:
Att jag sover bra och hinner typ ALLT jag vill utan att känna mig minsta stressad. Att vi har haft en lugn period här hemma med stora, roliga barn och bara bråkat en tusendel så mycket som året innan.
Årets hemvändare:
Min bästis från förr. Det fanns en tid då vi pratade om allt, nu har vi knappt setts på tio år men jag är lika förtjust nu som då i hans fantastiska sätt att vara. Två tittar på en månad, det ser lovande ut!
Årets glädjetjut:
Äntligen en resa tillsammans i familjen! Med superhjältevännerna (som vi knappt hunnit träffa på hela hösten)! Det var fint det! Jag ska bli faster! Jag fick en betald utlandskurs på jobbtid! Vilka roliga barn jag har! och en massa andra...
Årets gourmet:
Sushin som vännens sambo fixat till ett gäng hungriga kvinnor. Inte av denna världen. Här snackar vi en lättsmält 20-bitars med lust efter mer. Smarr, smarr, så smarrigt!
Årets köp:
Mjaoo, om jag då det kom ihåg. Tiden rinner liksom ihop och blandar sig över årsgränserna. Jag gillar vårt fabuloso ljud- och bildsystem här hemma. Utan sladdar och andra bekymmer. Sa jag det förra året också?
Årets låt/artist:
Har alltid lyssnat mycket på Laleh men hon fick ytterligare skjuts av Så mycket bättre. Detsamma gäller September som jag nog skulle repeat-lyssna på om hon sjöng mer på svenska. Då jag dessutom lite smygälskar Petter blev Mikrofonkåt en utnött trallarmelodi. Adele också. Och Gubben i lådan naturligtvis. Måste nog lägga till etcetera då vi sjungit och lyssnat mycket i år i huset med det tekniskt snyggast lösta ljudspridningssystemet (Halá Mannen!). Alla viktiga vid galen dans med barn.
Årets klantigaste:
"Nej men om ni tjejer tar och skriver då!?" "Nu har ni fått ert möte efter allt tjat." och en ziljon andra spasmframkallande klokheter. Jag tror fortfarande inte att det är sant att någon faktiskt kan yttra sådana saker då jag hela tiden tänker att världen idag är en bättre plats än så. Tji fick jag!
Årets överraskning:
Ett fasterskap väntar. Vilken grej! Barnen längtar efter att få bli kusiner och bebisar är något vi gärna överraskas med oftare!
Årets slit:
Same same. Vardagspussel. Jobb vs. fritid. En ständigt testande stortjej. Förhållandefrågor av diverse slag. Jobbigt men givande. Livet på en pinne.
Årets person:
Han jag bor med utan konkurrens. Vi har diskuterat, kompromissat, gråtit, kommit fram till nya smarta lösningar, löst smärre världsproblem, delat på tråkiga vardagssysslor, mysigt familjehäng och roliga samtal samt skrattat skiten ur oss åt gemensamma skrattframkallare. Och så är han lång och snygg i skjorta och skrattar som doktorn i The Simpsons. Utan konkurrens alltså.
Årets klubb:
Pengaspararklubben. Dit hör jag och mannen. Vi måste visst spara till värmen säger han. Jag skulle hellre åka till värmen i ett annat land, men jag sparar väl då.
Årets blogg:
Lite svår kategori då jag i det närmsta aldrig lägger till några nya i bloggläsaren. En (av de två) som tillagts i år, efter tips från kär kollega, är Josephines. Högt och lågt, sant och falskt. Mest lågt faktiskt men stundtals mycket roligt och underhållande. Hon har humor den där Josephine.
Årets känsla:
Frustration. Ilska. Lycka. Glädje. Kärlek. Inte nödvändigtvis i den ordningen men frekventa allihop.
Årets julklapp:
Kan återigen inte hittas i den materiella hyllan utan i livskvaliten man bara kan få av att umgås med kära omkring sig. Inför nästa år önskar jag mig dessutom ännu färre (och mindre!) klappar till barnen för jag kan fortfarande inte förlika mig med tanken att presenter gör människor lyckligare. Trots att det är roligt att köpa dem.
Inför nästa år ska jag vara minst lika mycket på hugget och ha precis lika roligt, om inte mer. Jag hade några mål men jag har glömt dem nu. Kanske får det bli ett sent februariinlägg för framtida motivation.
Årets happening:
Åh, jag vet inte riktigt men en av de finaste kanske ändå får bli mitt och mannens 10-årsjubileum. Vi har haft ett fantastiskt bra och samspelt år och vissa dagar känner jag mig fortfarande lika kär som för 10 år sedan. Fint att vi valde så bra efter det där första nervösa mötet i december 2001!
Årets beslut:
Att det var kökets tur att ansikts- och skelettlyftas. Livskvalitet på vardagsnivå att ha ett fungerande matlagarställe som dessutom är pastelligt och snyggt. Halleluja!
Årets insikt:
Jodå. Jag blir bara bättre med åren. OCH. Fyfasen så mycket man hinner när man har småbarn.
Årets materialist:
Vi har drömt och spånat om bastu; huruvida vi skulle kunna få till något bra av den sovstuga vi har stående på gården eller om vi skulle bli tvungna att hitta ett alternativ. Plötsligt så har min pappa hittat ett fullgott exemplar till oslagbart pris som blivit hitfraktad precis innan årsskiftet. En del jobb kvarstår men så fort vi hinner och har lust så hamnar den på sin plats vid vattnet och lovar mången fin bastubadarstund framöver. Lätt bästa köpet.
Årets besvikelse:
Måste nog en del av tänket och fasonerna på min arbetsplats ha stått för. När saker inte fungerar som de ska, är ineffektiva och dessutom inte jämställda för fem öre så vill jag gärna ändra det finstilta i kontraktet. Jag älskar mitt jobb men många tankar har detta till trots ägnats åt att fundera på alternativa yrkesbanor. Ordning i leden, tack.
Årets resa:
Jamen, jag och kollegan fick ju, efter många timmars förberedande arbete, pengar för att kursa utomlands och det var berikande värre; både ur vänskapssynpunkt och å yrkets vägnar. Den smått magiska atmosfären i staden bidrog den också. Det uppföljande samtalet med bidragsgivaren var dock inte lika angenämt så ska man nu jämföra och utse en årets resevinnare så måste det nog ändå bli Mallis med familjen och de goda vännerna i maj. Halvfint väder har inte så stor betydelse när man är i gott sällskap och barnen är nöjda med det eviga poolguppandet även i mulet väder. En kaotisk busstripp till Palma står för några minuspoäng men totalt sett så var det en veckas fullkomligt njut. Matbuffén var inte av denna världen, barnen var glada och underhållna och de vuxna läste och drack nåt glas rött i den spanska försommarkvällen. Bäst av allt: semestern började nästan direkt efter att vi återvänt. Bästa, bästa.
Årets bok:
Hinner fortfarande inte läsa en tusendel så mycket som mitt forna jag gjorde men några böcker hann det i alla fall bli och en av de böcker jag tyckte mycket, mycket, mycket om var The Help om vänskap och revolt i den amerikanska, segregerade södern.
Årets idé:
Lite samma som förra årets: julfirande ihop med allihop i slalombacken med tjocka släkten. Det blir nog sista gången det händer så vi passade på att äta lite extra mycket för säkerhets skull.
Årets projekt:
Köket. Verkligen alltså. Köket. Vi har ett nu. Som funkar. Där man kan laga mat och stå två personer bredvid varandra. Inga klinkers och halvcentimetersfogar så långt ögat når. Sammanlagd ledighet: åtta veckor och med vårt eget samt föräldrarnas slit så klarade vi oss hela vägen in i mål innan jobbet började om. Mycket återstår i anslutning men vi har ett kök som är snyggt och bra och praktiskt. Känns fortfarande smått overkligt och en sak är säker; inget kaffe har någonsin smakat så gott som i VÅRT EGNA kök. Matlagning har blivit roligt igen!
Årets värsta:
På personliga planet - inte så mycket förutom vissa elefantklantigheter på mitt jobb men i världen desto värre. Alla barn på Afrikas Horn som inte får mat, Utöya-massakern och sossarnas alla missöden. Snart går väl Sverigedemokraterna om i statistiken.
Årets obegripliga:
Att jag sover bra och hinner typ ALLT jag vill utan att känna mig minsta stressad. Att vi har haft en lugn period här hemma med stora, roliga barn och bara bråkat en tusendel så mycket som året innan.
Årets hemvändare:
Min bästis från förr. Det fanns en tid då vi pratade om allt, nu har vi knappt setts på tio år men jag är lika förtjust nu som då i hans fantastiska sätt att vara. Två tittar på en månad, det ser lovande ut!
Årets glädjetjut:
Äntligen en resa tillsammans i familjen! Med superhjältevännerna (som vi knappt hunnit träffa på hela hösten)! Det var fint det! Jag ska bli faster! Jag fick en betald utlandskurs på jobbtid! Vilka roliga barn jag har! och en massa andra...
Årets gourmet:
Sushin som vännens sambo fixat till ett gäng hungriga kvinnor. Inte av denna världen. Här snackar vi en lättsmält 20-bitars med lust efter mer. Smarr, smarr, så smarrigt!
Årets köp:
Mjaoo, om jag då det kom ihåg. Tiden rinner liksom ihop och blandar sig över årsgränserna. Jag gillar vårt fabuloso ljud- och bildsystem här hemma. Utan sladdar och andra bekymmer. Sa jag det förra året också?
Årets låt/artist:
Har alltid lyssnat mycket på Laleh men hon fick ytterligare skjuts av Så mycket bättre. Detsamma gäller September som jag nog skulle repeat-lyssna på om hon sjöng mer på svenska. Då jag dessutom lite smygälskar Petter blev Mikrofonkåt en utnött trallarmelodi. Adele också. Och Gubben i lådan naturligtvis. Måste nog lägga till etcetera då vi sjungit och lyssnat mycket i år i huset med det tekniskt snyggast lösta ljudspridningssystemet (Halá Mannen!). Alla viktiga vid galen dans med barn.
Årets klantigaste:
"Nej men om ni tjejer tar och skriver då!?" "Nu har ni fått ert möte efter allt tjat." och en ziljon andra spasmframkallande klokheter. Jag tror fortfarande inte att det är sant att någon faktiskt kan yttra sådana saker då jag hela tiden tänker att världen idag är en bättre plats än så. Tji fick jag!
Årets överraskning:
Ett fasterskap väntar. Vilken grej! Barnen längtar efter att få bli kusiner och bebisar är något vi gärna överraskas med oftare!
Årets slit:
Same same. Vardagspussel. Jobb vs. fritid. En ständigt testande stortjej. Förhållandefrågor av diverse slag. Jobbigt men givande. Livet på en pinne.
Årets person:
Han jag bor med utan konkurrens. Vi har diskuterat, kompromissat, gråtit, kommit fram till nya smarta lösningar, löst smärre världsproblem, delat på tråkiga vardagssysslor, mysigt familjehäng och roliga samtal samt skrattat skiten ur oss åt gemensamma skrattframkallare. Och så är han lång och snygg i skjorta och skrattar som doktorn i The Simpsons. Utan konkurrens alltså.
Årets klubb:
Pengaspararklubben. Dit hör jag och mannen. Vi måste visst spara till värmen säger han. Jag skulle hellre åka till värmen i ett annat land, men jag sparar väl då.
Årets blogg:
Lite svår kategori då jag i det närmsta aldrig lägger till några nya i bloggläsaren. En (av de två) som tillagts i år, efter tips från kär kollega, är Josephines. Högt och lågt, sant och falskt. Mest lågt faktiskt men stundtals mycket roligt och underhållande. Hon har humor den där Josephine.
Årets känsla:
Frustration. Ilska. Lycka. Glädje. Kärlek. Inte nödvändigtvis i den ordningen men frekventa allihop.
Årets julklapp:
Kan återigen inte hittas i den materiella hyllan utan i livskvaliten man bara kan få av att umgås med kära omkring sig. Inför nästa år önskar jag mig dessutom ännu färre (och mindre!) klappar till barnen för jag kan fortfarande inte förlika mig med tanken att presenter gör människor lyckligare. Trots att det är roligt att köpa dem.
Inför nästa år ska jag vara minst lika mycket på hugget och ha precis lika roligt, om inte mer. Jag hade några mål men jag har glömt dem nu. Kanske får det bli ett sent februariinlägg för framtida motivation.
fredagen den 30:e december 2011
Vems påbrå?
Stortjejen läser numera för oss i stället för tvärtom när det är dags att gå och lägga sig. Hon har länge stavat ord och prövat sig fram på bokstavsvägen (typ "s-p-a-d-e blir ju spade?" eller "jag måste gå och b-a-j-s-a") men nu när hon fick några extra lättlästa böcker i julklapp bet läslusen sig fast ordentligt. Hon läser på och håller som bäst på att bilda ordbilder och kan vara så hysteriskt rolig i processen. Som ikväll. Fokus var inte precis 100%-igt, de berömda myrbrallorna hade tagit över (mycket rörelse i kroppen nu!) och sista sidan började "Axel och Omar..." vilket hon redan läst massa gånger och direkt kände igen och därför tog på en gång. Meningen fortsatte sedan "tittar på varandra" och då orkade hon inte mer utan jag fick läsa. När jag gjort det var hon dock tvungen att vidareutveckla historien på sitt spelevinkigaste sätt och jag bröt ihop av skratt då hon fortsatte med:
"Axel och Omar tittar på varandra med snopna blickar..." osv osv. Fantasin är livlig och så även lusten att skämta. Vi skrattar mycket i vår vardag med två halvstora nu.
Lillkillen var för ett tag sen på 3-årskontroll på BVC. Där hann även han reta skrattnerven först när sköterskan tyckte att han hade fint nagellack och ville titta. M såg att det hade skalats bort på en nagel och svarade: "Nä, det är borta här. Mamma har borstat bort det." (Med stålborste säkert.) och sen när han skulle rita den obligatoriska teckningen och använde alla möjliga färger och former och hon sa att det var fint tittade han mycket skeptiskt på henne och sa allvarligt: "Näej. Jag ritade fult." och vägrade sen ge den till henne att ha i journalen. Mina barn bägge två, det är tydligt det.
"Axel och Omar tittar på varandra med snopna blickar..." osv osv. Fantasin är livlig och så även lusten att skämta. Vi skrattar mycket i vår vardag med två halvstora nu.
Lillkillen var för ett tag sen på 3-årskontroll på BVC. Där hann även han reta skrattnerven först när sköterskan tyckte att han hade fint nagellack och ville titta. M såg att det hade skalats bort på en nagel och svarade: "Nä, det är borta här. Mamma har borstat bort det." (Med stålborste säkert.) och sen när han skulle rita den obligatoriska teckningen och använde alla möjliga färger och former och hon sa att det var fint tittade han mycket skeptiskt på henne och sa allvarligt: "Näej. Jag ritade fult." och vägrade sen ge den till henne att ha i journalen. Mina barn bägge två, det är tydligt det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)